Det verkar som om Lykke Li inspirerats av Duffy i sitt cover-val. Please stay, som hon spelade igår, är en av mina favoritlåtar i livet. Det stämmer som Lykke sa att den är skriven av Burt Bacharach, men det var inte Bacharachs version hon gjorde en cover på, utan den som Joe Meek piskade ur engelska bandet The Cryin’ Shames.

Upptäckte precis att Duffy alltså gör ledmotivet till den kommande filmen om Meek och även att det precis, som av en slump, blivit inskrivit i svensk lag att alla vid i alla fall ett tillfälle i livet måste lyssna på Please stay med The Cryin Shames

Det var allt för nu. Over and out.

I väntan på att jj skulle börja spela passade jag på att ta bort gamla sms på telefonen och upptäckte att jag, i april i år, på bandets uttryckliga önskan smsat numret till en väldigt duktigt spådam till dem. Hoppas de fick de svar de ville ha.

Med tanke på hur fullkomligt varm i själen och yr i huvudet jag blev av deras konsert verkar det ju absolut så.

Vad sa jag, sofistikerat non!?

Man vet att en festival lagt sig på rätt bekvämlighets- och uppförande-nivå när man dyker upp andra dan och upptäcker att man själv långt ifrån har de mest sofistikerade skorna.

Då har det blivit dags för sommarens sista festivalsuck. Eller låt mig omformulera den saken. För det är inte meningen att få det att låta som Popagandas första dag är att jämföra med den sista sucken av dem alla. Men dags är det oavsett att knyta ihop den svenska utomhusfestivalsommaren (=långt ord). Eftermiddagens och kvällens konserttips från coachen är dessa:

Saint Etienne kl 16

Cults kl 17

Henrik Berggren kl 17.45

Is Tropical kl 18.45

Arcade Fire kl 21.30

Så tog det slut i år igen. Recensionen – eller snarare rapporten, på festivaler blir det ju mer rapport än recension – är inlämnad. På Avenyn utanför rör sig inte en själ. Staden har inte vaknat än. Way Out West har med åren blivit mer och mer som en svensk version av SXSW - den gigantiska musikmässan i Austin, Texas – som låter musiken ta över varenda hörn och klubb av staden under några dagar. Kanske är det därför som festivalen växer och växer. För att det inte är tänkt att vi alla ska befinna oss på samma gräsmatta hela tiden utan sprida oss. För nog var det trångt i Slottsskogen under helgen.

Warpaint hade tydligen varit fantastiska i torsdags natt. Det smärtar. Kul för er som var där. Men aj för oss som försmäktade inför tanken på Stay Out Wests köer.

Men vi ses nästa år. Hej på ett tag.

Vi firade tio år igår – Jarvis Cocker och jag. Frågan är dock om han kom ihåg det. Ibland fick jag känslan av att han kanske glömt bort. Min första konsertrecension i SvD var Pulp på Storsjöyran 2001. Min första intervju  var Jarvis Cocker på samma Storsjöyra. Pulp gjorde inga intervjuer men i hotellbaren hoppade jag på honom – bokstavligen, inte bildligt – och klämde ur honom några sanningar. Han såg rädd ut. Sedan dök plötsligt en svensk artist upp, kastade sig halvliggande ner i soffan bredvid Jarvis och slängde sina ben om halsen på Pulp-sångaren. Jarvis såg ännu räddare ut. Men han vågade sig till slut tillbaka till de svenska festivalerna. Tio år senare.

Jag är egentligen inte säker på att han faktiskt har slutat spela. För Kanye West är inte en man som har bråttom av scen. Han har inlett en intensiv romans med en autotuner och vill nu manifestera sin kärlek för hela världen – eller just igår kväll, hela Slottsskogen. Det skulle inte förvåna mig om han fortfarande står där på Flamingo-scenen och förklarar hur fel världen har när de inte helt tackar och tar emot hans gudabenådade geni. I en musikvärld som ofta känns slätstruken är det tur att Kanye West finns. Han stormar gärna prisgalor för att ge priset till sig själv (sig själv alltså, ingen falsk blygsamhetsprotest där inte) och han är en citatmaskin av nåd.

Mitt bästa Kanye West-historia – och då finns det oändliga citatpärlor att välja bland – är från när Sebastian Suarez-Golborne gjorde en intervju med West för några år sedan. Mitt i ett svar stannade Kanye upp och utbrast ”jag önskar att jag alltid bar ett anteckningsblock med mig så att jag kunde anteckna alla de storheter som Kanye West säger”.

Fantastiskt är knappt ens förnamnet.

Så olika men ändå så lika. När det gäller att storma scenen och stjäla sina kollegors rampljus är Pulps Jarvis Cocker och Kanye West lika intresserade. Jarvis var förvisso först av de två när han intog scen och sedan jagades av vakter under Michael Jacksons framförande av Earth Song i mitten av 90-talet men Kanye har å andra sidan gjort det två gånger. Det blir en delikat situation, Pulp uppträder innan West men Jarvis Cocker har å andra sidan mer tid att förbereda sin stormning. Låt oss darra av förväntan och må bästa – eller ska vi säga sämsta i detta sammanhang? – kollega vinna.

Igår var det de närmast omänskliga artisternas kväll på Way Out West. De som spelar i en liga som gör dem till annat än kött och blod. För eter ett 00-tal där superstjärnor skulle tas ner på jorden, där fotografier manglades ut på stjärnor som storhandlade och plockade hundbajs, där dokusåpor visade att de minsann var precis som vi ändå (fast med massa fler nollor på bankboken) är törsten efter den storhetsvansinniga stjärnan större än någonsin. Nu verkar Robyn förvisso stå med båda Buffalo-skorna på marken men hon besitter en superstjärnas styrka.

Det är just hennes osvikliga mentala fokus som egentligen är hennes främsta likhet med Madonna. Det är som om det rinner något annat än blod i ådrorna: en robotaktig koncentration som får henne att aldrig tappa kraft, att ständigt öka den komprimerade energin ytterligare ett snäpp och gång på gång bevisa varför hon är bland det bästa som Sverige har just nu. Efter tjugo minuter tar Robyn fram en banan, trycker in den i munnen och slänger sedan ut skalet i publiken. Jag kan aldrig minnas att jag sett något sådant förut.