Den svenska tillväxtmyten

Barack Obama – lär av Sverige. Det är budskapet i en hyllningsartikel inför den amerikanske presidentens besök.

Men en närmare granskning av det svenska ekonomiska undret kan lätt få självbelåtenheten att fastna i halsen.

Artikeln i Washington Post, som bland annat twittades ut av utrikesminister Carl Bildt är skriven av C Fred Bergsten på tankesmedjan Peterson Institute för International Economics.

Enligt C Fred Bergsten är det ett genidrag av Barack Obama att besöka just Sverige, eftersom vi har så mycket att lära ut om hur en finanskris bäst hanteras.

I artikeln lyfts det också fram hur bra det går för Sverige och att vi sedan 2006 minsann haft en ”mycket högre” ekonomisk tillväxt än Västeuropa och USA.

Och det låter ju onekligen bra.

Hur ser det då ut?

Ett försummat mått att mäta ekonomiskt välstånd på är BNP justerat för befolkningstillväxten, eller per capita som det heter på ekonomspråk.

En gräddtårtas storlek är ju rätt ointressant om man inte vet hur många som ska vara med och dela.

Enligt statistik från Världsbanken sjönk USA:s BNP per capita, inflationen borträknad, med totalt 0,4 procent mellan 2006 och 2012.

Enligt siffror från SCB och Ekonomifakta ökade Sveriges BNP per capita med 3,2 procent under samma period. Utslaget på sex år är det inte direkt Usain Bolt-fart vi talar om.

Med 2007 som startår blir bilden ännu mer problematisk för Sverige. Då har BNP per capita bara ökat med 0,6 procent till och med 2012. Sammanlagt. En tillväxt så blygsam att den knappt är synlig med blotta ögat.

Det är visserligen bättre än USA vars ekonomi krympte med 1 procent, men någon total utklassning är det alltså inte tal om.

Bilden av Sverige som lysande stjärna haltar ännu mer vid beaktande av en annan faktor: skuldsättningen.

De goda nyheterna först. Enligt den senaste siffran från Riksgälden är den svenska statsskulden som andel av BNP 36,5 procent.

I USA har den skenat och är just nu drygt 105 procent.

Men statens skulder är bara en pusselbit.

I USA har hushållens skulder, som toppade på 130 procent av de disponibla inkomsterna 2008 fallit ned till under 110 procent.

 

Så sent som 2004 låg Sverige och USA på samma nivå. Sedan dess har svenskarnas låneaptit accelererat och idag är den så kallade skuldkvoten drygt 170 procent, enligt Riksbanken.

Som andel av BNP uppgår nu hushållens skulder till 83,5 procent, en kraftig ökning jämfört med 66,9 procent 2006 enligt statistiska centralbyrån SCB.

När finanskrisen slog till slutet av 2008 uppgick de samlade skulderna i USA, det vill säga i hushållen, företagen (inklusive finanssektorn) och offentlig sektor till 296 procent av BNP enligt konsultföretaget McKinsey. I mitten av 2011 hade siffran sjunkit till 279 procent.

Motsvarande summering för 2012 av de samlade skulderna i Sverige landar enligt siffror som SCB tagit fram åt SvD Näringsliv på 490 procent. Jo, ni läste rätt. 

Skulder, procent av BNP 2012: 

Finansiell företagssektor: 273
Icke finansiell företagssektor: 91
Offentlig sektor: 42,2
Hushållssektor: 83,5

Källa: SCB

Förklaringen är bortsett från kraftigt skuldsatta hushåll förstås att Sverige har en stor finanssektor, vars skulder uppgår till 273 procent, enligt SCB.

2011 var Sveriges totala skulder 484 procent enligt samma SCB-siffror och så sent som i slutet av 2006 var siffran 411 procent.

USA framstår plötsligt som ett lågriskbygge.

Att Sveriges totala skuldberg ökat med motsvarande 79 procent av BNP på bara sex år, en period då tillväxten per capita samtidigt varit medioker är svårligen något att skryta med.

Det går förstås att producera en lång uppräkning av Sveriges övriga förträffligheter liksom av USA:s olika brister och utmaningar.

Men när Fredrik Reinfeldt träffar Barack Obama på onsdag är det ändå inte helt självklart vem som egentligen ska lära av vem.